Sunday, June 21, 2009

Ibland så stannar livet... // Sometimes life just stops...

...och man inser hur skört liv faktiskt är. Jag fick mycket kraftigt ont i huvudet den 18e maj och ett enormt tryck i huvudet så fort jag rörde mig (så att det svartnade för ögonen och jag inget hörde) och tre vändor på vårdcentralen gav inte så mycket, de trodde prompt att det var "spänningshuvudvärk". Sen lördagen den 6e juni så såg jag plötsligt inget på vänster öga och sjukvårdsrådgivningen bokade tid på Ögon nästa morgon kl 10. Väl där så hittade de inget fel alls på något av mina ögon så de skickade mig till Neuro men först till akuten där de gjorde en CT. Sen insåg läkarna att det var riktigt illa så de ville inte släppa hem mig. Så lades jag in på Neuro och från ct så kunde de se att jag hade extremt mycket vätska i huvudet, eventuellt en inflammation i ryggmärgen och en läkare trodde att han såg en tumör. Sen gjordes en MR och de sa att det var ingen tumör som tur var men att trycket i huvudet var väldigt illa och de undrade lite över inflammationen i ryggmärgen. Massor av läkare kom in och gjorde extensiva neurologiska tester på mig och en läkare sa att "vi är alla förbryllade på Neuro och Neurokirurgen, vi förstår inte att du kan må så bra som du gör under omständigheterna". Sen på tisdagen bestämdes det att jag skulle opereras för att iallafall dränera så att jag inte hade ett sånt enormt tryck i huvudet och eventuellt sätta in en shunt. Så jag duschade och sen väntade jag hela eftermiddagen för här opererar de 24/7 så det var bara att vänta på att de hade tid och plats. På kvällen så rusar en neurokirurg in och säger "Hej, jag heter Patrik, jag har blåst av operationen och tar ledigt från intensiven imorgon och gör en titthålsoperation på dig imorgon morgon". Sekunden han gick in genom dörren så kände jag bara ett enormt lugn, förtroende och tillit till honom, att allt skulle lösa sig nu, vilket var jätteskönt. Så på onsdagen opererades jag, de satte in ett drän och tydligen var det så illa att det bara sprutade rakt ut. Patrik gick in med en 4 mm kamera och en pytteliten ballong och gjorde en stomi (hål) så att likvor (vätskan) kunde cirkulera fritt. Sen vaknade jag vid kvart i elva på Postop och mådde hyfsat bra. Sen låg jag kvar några dagar på Neurokirurgen och de kontrollerade trycket och sen drog de dränet på fredag kväll 23.55. Det var rätt skoj, en läkare med backslick och mustasch kommer in och på med mössa och skydd runt mustaschen också tog han bort dränet vilket var jätteskönt, så jag kunde röra mig fritt igen. Innan så var jag tvungen att ringa på en sköterska så fort jag ville gå ur sängen. Sen låg jag kvar några dagar och skrevs sen ut den 14e juni och det var sååå skönt att komma hem igen. Samtidigt lite scary. Så nu håller jag på att återhämta mig. Såhär i efterhand så förstår jag hur illa det var, det gjorde jag inte då, jag trodde bara alla tester, att jag inte fick äta i 10 timmar osv var standard procedure ifall de behövde göra nåt. Men senare så berättade en läkare att blev det riktigt illa så var de tvungna att kunna operera akut inom några minuter och att hade jag inte kommit in till sjukhuset hade jag avlidit om några dagar. Tur att jag inte "väntade" i tre veckor som läkaren på vårdcentralen sa angående "spänningshuvudvärken". Samtidigt förstår jag att det är inte lätt för dem med ett så brett arbetsområde. Jag är ytterst och oändligt tacksam till Patrik som räddade livet på mig och enormt tacksam till hela Neurokirurgen, Avd 71, de är helt fantastiska!!! Jag är så oändligt tacksam att jag LEVER och jag hoppas att jag får vara med sonen och se honom växa upp!!! Ta väl hand om er, livet är värdefullt!!!
...and you realize just how fragile life really is. Monday the 18th of May I woke up with a really bad headache and a terrible pressure in my head whenever I moved (so bad that it went black before my eyes and I lost hearing whenever it happened) and three visits to the local doctor didn't yield much, they promptly thought it was a "strain and tension headache" and that it would pass in three weeks. Saturday the 6th of June I lost sight on my left eye and I called Health Care and they booked an appointment next morning at the eye doctors at the hospital here. They found nothing wrong with either of my eyes and so they sent me to Neuro. First to Emergency though where I did a CT. Once I had done that the doctors realized that it was really bad and wouldn't let me go home. So they took me to Neuro and from the CT they could see that I had an extremely high amount of likvor (liquid) in my head, maybe an inflammation in my back bone marrow and one doctor thought he saw a tumor in the back of my head. They performed a magnetic x-ray and saw that it wasn't a tumor which made me really happy. The pressure in my head was extremely bad though and they were wondering about the inflammation in my back. Many doctors came in and did extensive neurological tests on me and I passed every single one of them with flying colors, something that they found very strange. One doctor said "we (the Neurologists and all the Neurosurgeons) are all very perplexed about your state and how you can feel as good as you do considering the circumstances". On Tuesday they decide to operate me, to drain liquid to reduce the pressure and possibly put a shunt in. So I showered and then waited all afternoon because here they operate 24/7 and so they just had to find a time and place. In the evening another neurosurgeon called Patrik rushes in and says "I just saw your x-rays. I've called off the operation and I will take the day off from the ICU and operate you with a key hole operation tomorrow morning. I was just extemely grateful. The second he walked in through the door I just felt an exteme calm, confidence, faith and trust in him and I remember thinking that everything was going to be alright now. So on Wednesday Patrik operated me and drained, apparently there was so much liquid that it just sprayed everywhere. Patrik went in with a 4 mm camera and a tiny tiny balloon and made a hole so that the liquid could pass freely again. After that I woke up at quarter to eleven at Postop and I felt quite ok. Then they moved me to the Neurosurgeon ward and I lay there for a few days where they checked my drain and the pressure and on Friday they pulled the drain. It was quite funny, a doctor with a backslick and a moustache walked and and put a hat on and covered his moustache and pulled the drain. After that I was free to move again, until then I had had to call on a nurse every time I wanted to move, get out of bed etc. I stayed there for a few days and was then signed out the 14th of June and it was sooo nice to come home again and at the same time a little scary. Now I'm just recouperating. Now I realizes just how bad it was, while I was there I just thought it was standard procedure with all the tests they did and not letting me eat all day long etc. Later a doctor told me that it could have gone really bad and then they would have had to operate within a few minutes so I was always on the ready. If I hadn't come to the hospital I would have been dead within a few days. I'm so HAPPY that I didn't wait for three weeks like the local doctor said about my so called "strain and tension headache". At the same time I realize that it's not easy for them. I am extremely and eternally thankful to Patrik who saved my life and very grateful to all of the personnel at Neurosurgeon ward 71. They are incredible!!! I am forever thankful that I'm ALIVE and I hope that I get to spend time with my son and see him grow up!!! Take care of yourselves, life is precious!!!

♥ Susanne

3 comments:

Alexandra said...

Men fy... vad hemskt! Och vilken tur att det finns duktiga läkare! Hoppas att du mår bättre nu. Huvudvärk är inte att leka med, det ska man ta på allvar. Tur i oturen att det inte var någon tumör.

Kram Alexandra

Stämningsfullt said...

Hej!
Nämen gud så hemskt.... och vilken tur du har haft mitt i allt! Skrämmande att läkaren på vårdcentralen vågade avfärda dina problem som spänningshuvudvärk och inte skrev en akutremiss på en gång ist....
Livet är så skört och man vet aldrig vad som kan hända. Man ska verkligen ta vara på det och dem man har!
Jag är glad att det gått så bra för dig trots allt. lova att du vilar dig ordentligt nu!
Kram!

MiaMaria said...

Hej!

Vilken tur i oturen..skönt att ni åkte in...och att allt är bra med dig!!!!!!!!
Krya på sig och ha en toppen sommar!!!
MiaMaria